Det finns ingen brist på moderna first person shooters. Det är genre som hållit sig väldigt stabil genom åren även om just fokus på ”moderna” är mycket på grund av titlar som Battlefield 2 och Call of Duty Modern Warfare. Trots det så fanns det en kategori som adopterade genren som sin egen långt innan det man kan kalla Mainstream fick sina klor i den och förändrade den för evigt. Här hittar man spelserier som Operation Flashpoint (som blev till Arma), Rainbow Six och slutligen SWAT.

Dessa spel hade alla något gemensamt och det var att alla var grundade på förberedelse, lagarbete och planering. Rainbow Six lät dig lägga upp hela planeringen för uppdraget själv, något som kunde ta längre tid än själva utförandet, Operation Flashpoint placerade dig i en militär enhet där du förväntas följa order till minsta vink och SWAT valde en aningen annorlunda approach. Efter att ha varit en del av Police Quest serien så blev SWAT en egen serie i och med Sierra Entertainment släpp av SWAT 3. Spelet som kom ut samtidigt – och var en direkt konkurrent – till Rogue Spear – valde att fokusera på rutiner och regler genom att låta dig styra ett av polisens Special Weapons and Tactics Team.

Detta innebar något spelare inte var vana vid – att behöva tänka till om våld verkligen var nödvändigt, att korrekt rapportera in vad som hänt till centralen, säkra vapen som de misstänkta tappat och belägga allt på två ben med handfängsel. Misslyckades man med detta – vilket är enkelt gjort med tanke på hur mycket som måste göras – blev det avdrag på poängen. SWAT 3 var visserligen ett bra spel men hade problem i att allt nästan var onödigt komplicerat och ibland var det svårt att skilja en död misstänkt från en som bara var skadad.

Uppföljaren SWAT 4; till dagens dato den senaste utgåvan i serien släpptes 2005 byggde vidare på konceptet men valde också att göra hela processen något enklare. I det här fallet är enklare en relativ term. Spelet går precis som sina föregångare ut på att man för befäl över vad som i Sverige skulle vara en Piketstyrka. Det här innebär att du måste lära dig tänka på ett helt annat sätt eftersom Polisens främsta roll är att rädda liv och det inkluderar de misstänktas liv såvida de inte ger dig något annat val. Det bästa utfallet i spelet är att ingen blir skadad och detta kan med år av erfarenhet från traditionella shooters vara knepigt.

Ett typiskt uppdrag går ut på att först absorbera all tillgänglig data vilket inkluderar information om kända misstänka, hur många oskyldiga det kan tänkas finnas i byggnaden, att lyssna på skrämmande realistiska samtal till 911 och bestämma sig för vart det är lämpligt att gå in. När man bestämt sig för den saken ska styrkan utrustas med de vapen och utrustning som man anser bäst lämpat; allt ifrån distraktionsgranater till karbiner finns tillgängligt. Finurligt nog finns det inte något som kan anses vara bäst utrustning utan allt beror på vad du behöver göra – att rädda en gisslan kräver ljuddämpade vapen samtidigt som rånare med kroppsskydd gör automatkarbiner med helmantlad ammunition nödvändiga.

Under själva uppdraget har du direkt kontroll över ditt team och till skillnad från Rainbow Six finns ingen på förhand detaljerad karta över hur området ser ut. Ofta får du förlita dig på sketcher eller motsvarande dålig information om lokalen och helt enkelt vara redo att improvisera dig fram istället för att synkronisera ett perfekt anfall från tre håll. Ditt team kan antingen agera som en helhet på fyra man eller uppdelat i Röd eller Blå sektion; att välja vem man ska ge order till är enkelt genom att helt enkelt använda tabknappen för att byta.

Sedan är det bara att högerklicka och välja vilken åtgärd du vill få utförd. De åtgärder du kan utföra är helt beroende på vad du utrustat ditt team med men att kontrollera om en dörr är låst, att göra en inbrytning eller kasta en granat är dina vanligaste kommandon. En sak jag saknar i spelet är dock möjligheten att beordra en handling eller en serie handlingar genom en enda knapptryckning. När du har fem dörrar att gå igenom och behöver säga åt laget att göra exakt samma sak – från att ställa sig vid dörren, förbereda inbrytningsverktyg och sedan gå in – så blir det lite tjatigt vid varje, framför allt om alla rummen visar sig vara tomma. Att snabba på det hela med ett inbyggt macro hade varit mycket uppskattat, framför allt för de mer vanliga kommandona.

Som jag vagt behandlade i inledningen så är det interaktionen med NPCs som är det viktigaste i spelet. Alla i spelet har rättigheter, även den där på sannolika skäl misstänkte seriemördaren som du precis hittat i samma rum som sitt senaste offer. Det innebär att din förmåga att bruka våld är helt beroende på situationen och att läsa av den situationen kommer bli din största utmaning. Förutom att skurkar kan välja att göra motstånd vilket innebär alltifrån att käfta emot till att öppna eld så kan även oskyldiga civila – som även dem behöver beläggas med handfängsel för säkerhets skull – streta emot och vara förvånansvärt oförstående för dina handlingar. Värst är när de får för sig att bara fly och råkar springa rakt in i pågående eldgivning.

Således krävs sinnesnärvaron att aldrig bruka mer våld än vad nöden kräver och inte ens det faktum att någon bär ett vapen ger dig någon som helst rätt att öppna eld såvida de inte visar en uppenbar vilja att använda sagda vapen. Bedömer du en situation fel och agerar därefter blir det minuspoäng; för många minuspoäng eller död gisslan ger dig ett misslyckat uppdrag. Vad spelet dessutom ytterligare gör rätt i är att introducera några hemska gärningsmän du ska gripa även om det blir frestande att begå tjänstefel och skjuta dem.

Detta underblåser spelet effektivt genom att inte hålla sig till en fast story i huvudspelet utan helt enkelt låta dig genomgå oberoende uppdrag – alltifrån att gripa en seriemördare, en razzia hos en hemsk kult eller pågående dödligt våld på en nattklubb för att nämna några av spelets mer minnesvärda uppdrag. Expansionen som ingår låter dig dock jaga rätt på ett ökänt maffiasyndikat där du först upptäcker utkanterna av deras territorium för att sedan rikta in dig på kända medlemmar, hangarounds och prospects för familjen Stetchkov.

Trots att jag är mycket förtjust i spelet går det inte att ignorera några av de problem som spelet dras med. Trots att det tack vare GOG är både lätt att få tag på och flyter felfritt på moderna system vilket förtar det största hindret för att spela spelet så går det inte att förneka spelets ålder. Animationerna känns klumpiga och rätt stela, grafiken – även moddad – gör sig oftast bäst i det halvdunkel och ficklampssken som fyller många av kartorna; detta då grafikstilen inte åldrats med någon som helst värdighet.

Ökad frustration kommer dessutom ifrån dina lagkamrater som kan vara pinsamt dumma när det är som minst lämpligt framför allt då de inte alltid känner sig bundna av samma regler som dig själv. De har också en mycket enerverande förmåga att stå i vägen när det är som minst lämpligt, exponera sig själva när de försöker ställa sig vid en dörr eller envist förmana dig för att du står på deras plats. De har också sinne för hur man kastar en distraktionsgranat så den gör så lite verkan som möjligt vilket leder till att de blir nermejade ungefär en tredjedel varje gång de ska passera en försvarad dörr och som om inte det var nog har de inte alltid vett att skjuta på språng utan envisas med att stanna upp och sikta först. Allt detta gör att lagaspekten i Single Player inte alltid kommer till sin fulla rätt.

Avslutningsvis så förtar inte det här något från spelet. Det är ett mycket välgjort spel och frustrationen som uppstår från det som inte fungerar är inte tillräckligt för att dölja det som fungerar riktigt väl. Vill man ha en trovärdig upplevelse för de utmaningar en modern piketstyrka kan utsättas för finns det egentligen inte något bättre val att spela än SWAT 4 – spelet fungerar mindre väl om man hellre vill vara en polis från en Netflixserie men för de personerna finns de helt adekvata Battlefield Hardline som val.

SWAT 4 kan med fördel inhandlas på Good Old Games för ungefär samma pris som en hyfsad pizza och garanterar dig underhållning, spänning och frustration i en lång tid framöver. Jag vill också slå ett slag för att du spelar spelet med Elite Force modifikationen som är enkel att installera samt tillför en hel del till spelet.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: Intel(R) Core(TM) i5-4460
Grafikkort: ASUS GeForce GTX 1060 6GB
RAM @ 3.20GHz Memory: 16 GB RAM
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Samsung SSD 850 EVO 500 GB