När jag fick det här recensionsexemplaret i min brevlåda så är jag inte helt säker att Bookmark förlag visste vem de skickade den till. Jag är ett stort fan av Tom Clancy och har vuxit upp med både hans böcker (där Jakten på Röd Oktober är den bästa) samt hans spel till den grad att jag har kostymerna som specialstyrkan Rainbow bär. Den här recensionen har rentav blivit försenad på grund av två andra spel som bär hans namn – Tom Clancy’s Rainbow Six Siege och Tom Clancy’s Ghost Recon Wildlands som båda har tagit upp lite väl mycket av min fritid. Den här recensionen borde kommit tidigare och för det ber jag Bookmark förlag som skickade mig boken om ursäkt.

Något som alltid kännetecknar Clancy är alltid tanken om att det i hans böcker faktiskt skulle kunna hända. Hedersskuld – där ett passagerarplan flyger rakt in i Kapitolium – ansågs generellt vara den mest orealistiska av hans böcker fram tills en viss tidig höstdag i New York 2001 och på samma sätt har de teorier han skrev ner i Röd Storm visat sig stämma i verklighetens krigsföring. Samtidigt så hade Clancy också en bra berättarstil som klarade väl av att bli översatt, språket var flytande men ändå enkelt och hade en tendens att bli lite mer hektiskt när det hände något spännande.

Mot den bakgrunden så har Mark Greaney inte förvaltat arvet väl. Jag har egentligen bara läst en av de böcker som spökskrevs av honom tidigare – Dead or Alive – som är dess engelska titel och jag var inte imponerad. Kan Hot över Östersjön göra bättre ifrån sig?

I sann Clancyanda så har Mark valt att inte fortsätta på Ryanverse inslagna spår utan anpassar istället historien till våra dagar där den mindre sympatiska President Kealty får stå som standin istället för Bush och det är upp till den Republikanska Ryan att åter bli President mot ett Ryssland som gått ifrån att vara USAs bästa vän till att bli mer likt den moderna diktaturen under Putin. Det är nog den enda riktning jag känner Ryanverse hade kunnat ta och det hjälper också böckerna att fortsätta i traditionen att utspela sig i ”nära framtid” framför allt när många av händelserna känns oroväckande aktuella. Boken hamnar mitt emellan David Bergmans önsketänkande ”Sweden Fuck Yeah” och Lars Wilderängs bistra och realistiska skildringar och dess fokus på det Amerikanska perspektivet ger en annorlunda bild av den säkerhetspolitiska situationen i Östersjön vilket är välkommet.

I kort sagt så har man på den fronten förvaltats Clancys arv väl och för egen del är det också mycket trevligt att se att Sverige representeras mer i de här böckerna – allt ifrån uppdraget Rainbow utför på Svenska Ambassaden i Lybien till att ha en mer aktiv roll över Östersjön. Det gör dock inte att man kan bortse från att se tidigare böckerna i serien i princip bara var ytliga kopior på de långt bättre böckerna Hedersskuld och Presidentens Order till den grad att man använde samma skurkar en gång till. Dessvärre är det inte heller bokens enda problem.

Det är svårt att avgöra om det är översättningen eller Greaneys sätt att skriva men karaktärerna känns inte speciellt livfulla. De känns snarare som att någon tog Clancys välutvecklade karaktärer och placerade dem i en ny tid och i det här fallet tar själva historien skada av det. När jag läser om hur Jack talar med sin fru så känns det inte som samma karaktärer jag känt i femton år utan mer som att jag läser Fanfiction där Jack Ryan och Jack Ryan Jr känns på gränsen till en Mary Sue.

Det är tragiskt eftersom karaktärerna – både vänner och skurkar – alltid var en av Clancys starka sidor. Han kunde använda olika vinklar för att berätta samma historia och ändå inte avslöja exakt vad som skulle hända. Greany försöker imitera detta men faller på målsnöret. Det är inte dåligt men det är heller inte Clancy. När vi ändå är inne på ämnet – jag vet att man använder Ryanverse och Tom Clancys karaktärer men kan vi bara sluta med att ha hans namn på omslaget i större bokstäver än den verklige författarens?