Far Cry 5

(Recensionsexemplaret är tillhandahållet av Ubisoft Nordic)

Tredje gången gillt är i min mening en bra sammanfattning när det kommer till den spelserie som fått namnet Far Cry. Spelen började med vad som i det närmaste kan beskrivas som ett techdemo i en halvöppen värld där man började slåss mot legosoldater och sedan mutanter. Tvåan var ett tappert försök att styra handlingen mot en mer öppen värld med mörka inslag om vad ett inbördeskrig kan innebära men misslyckades på en rad punkter som i min mening gör det till det svagaste i serien.

Far Cry 3 däremot kom att skapa definitionen för vad ett Far Cry spel faktiskt gick ut på. En blandning av minnesvärda karaktärer inklusive den obehaglige krigsherren Vaas, en mindre inkludering av övernaturliga element och gott om spelmoment som är avsiktligt överdrivna samt en djup personlig utveckling som man kanske inte skulle väntat sig av en sådan titel. Efter den succén var det omöjligt att resten av serien inte skulle följa samma format; Far Cry hade helt enkelt likt Jason Brody hittat sin sanna identitet.

Far Cry 4 valde att fortsätta på samma spår med fler minnesvärda personligheter och en skurk som den här gången faktiskt fick finnas kvar spelet ut – trenden fortsatte med det väldigt intressanta Far Cry Primal som förflyttade handlingen till tolv tusen år sedan där det mest högteknologiska vapnet du kan använda är en pilbåge.

Gemensamt för alla ovanstående spelen är temat att du är en främling dit du kommit och inte bekant med saker som nästan alla närvarande tar näst intill för givet – det är antagligen det som gett spelserien sitt namn ”A far cry” vilket i det närmaste kan översättas som ”långt ifrån”. Av den anledningen kan det kännas lite underligt att man väljer att placera Far Cry 5 i Nordvästra Förenta Staterna istället för att fortsätta temat med exotiska platser.
Historien är i grunden enkel. Du är en nybakad Deputy till Sheriffen i Hope County, Montana där en domedagssekt har etablerat sig. Det är således upp till dig som lagens långa arm att tillsammans med de lokala medborgarna bilda en motståndsrörelse och bekämpa sekten med alla till buds stående medel. Din karaktär verkar dessvärre vara av den tystlåtna typen och här går Far Cry 5 emot trenden; du får själv välja kön och utseende på din Deputy men det kommer till priset av att protagonisten aldrig pratar. Efter att ha sett Jason Brody’s och Ajay Ghale’s personliga utveckling är detta ett steg i fel riktning; det borde inte ha varit några problem att göra huvudpersonen till en egen karaktär och inte bara till en avatar för spelarens nöjestrip genom Montanas vidder.

Borta är också systemet med att med hjälp av örter och djurhudar skapa sig det man behöver. Istället har Perks tagit över det mesta och med hjälp av dessa kan du bära mer vapen, ha mer hälsa eller ha två medhjälpare istället för bara en. Det är ett trevligt system som gör att du inte längre behöver åka över hela kartan för att jaga det där sista djuret du behöver men det gör också att den personliga utveckling som var så viktig för Jason och Ajays resa helt enkelt inte finns där.

I kontrast så får domedagskulten under ”Fadern” Joseph Seed och hans familj väldigt mycket utrymme. Varje region kontrolleras av en familjemedlem och dessa måste man slå ut en i taget vilket borgar för en hel del interaktion med skurkarna – det mesta av dem ofrivillig och antalet gånger du blir tillfångatagen blir till slut overkligt ofta. Detta är priset vi får betala för mer tid med skådespelarna som gör sannerligen sitt yttersta för att gestalta sina karaktärer på ett övertygande sätt. Dessvärre är allt jag känner inför dessa händelser ilska inför deras uppenbara dubbelmoral, rena dumhet samt en undran hur de lyckades kidnappa mig från en hel stad fylld med mina vänner och andra medlemmar av motståndsrörelsen.

På tal om sagda vänner så är du inte ensam i din kamp mot kulten. Till din hjälp har du sk ”Guns for Hire” som du kan rekrytera genom att hitta dem runt om i Hope County. De mest grundläggande av dessa kan räddas direkt från kulten och plockar direkt upp ett gevär från marken och följer dig omkring. Förr eller senare kan du välja att ha med dig två och det är då du verkligen bygger upp ditt lag för att slå ut kulten helt efter dina preferenser. Här och var kan du även hjälpa skickliga experter på sitt område, alltifrån en trogen hund eller en prickskytt till en ung man med ett tungt beväpnat flygplan som kan agera luftunderstöd. Som en extra bonus teleporterar inte dina kompanjoner såvida de verkligen inte måste – och det är långt ifrån garanterat att de kan hjälpa dig om du blivit skjuten. De är också kompetenta förare i de flesta fordon så om du vill hoppa in i kanontornet eller bli skjutsad går det att göra – något jag desperat skulle vilja se överfört till Ghost Recon Wildlands.
Även här har Ubisoft gjort ett fantastiskt jobb med karaktärerna och de här tycker man bättre om, kanske för att man inte blivit kidnappad för att umgås med dem. Istället får man snabbt favoriter och kombinationer som fungerar extra bra. Till slut blir man ett sammansvetsat lag där Grace slår ut tunga fiender med sitt prickskyttegevär, Nick anfaller med bomber och automatkanoner från luften och där du själv slår ut resten av fienderna. Även utan Co-Op blir det en förvånansvärt rolig kombination som bidrar starkt till lekplatsen du fått och gör att Single Player ger dig nästan samma friheter till galenskaper.

Problemet är att Ubisoft här inte tagit vara på möjligheten att göra karaktärerna och historien mer relevant. Det finns inget genuint lockande med kulten och det lär aldrig ha funnits – antingen går man med dem eller dör och jag hade hoppats på något djupare än så. Kultisterna själva visar inte riktigt heller upp sin religion från sin bästa sida. Ovårdade och orakade ska de tydligen föreställa att vara de renade vilket kan vara avsiktlig humor men snarare bara är ett bevis för att de är fullständigt galna. Det finns mycket få spår att någon av dem skulle vara ambivalent över vad de förväntas göra under Fadern eller att se som gått med bara för att de är rädda för att bli skadade skulle vara mindre fanatiska.

Samtidigt så är motståndsrörelsen med vissa väl valda undantag befolkad av stereotyper som emellanåt blir en oavsiktlig parodi på ämnet. Det hade kunnat fungera väl om det hade varit en del av budskapet men dessvärre verkar ett sådant saknas i spelet. Somliga skulle inte klandra Ubisoft för att ta det försiktigt fram efter de kommentarer som de fick efter att spelet utannonserades men jag gör det. Det hade varit mer intressant och se en kult som folk faktiskt skulle velat gå med frivilligt. Sådana finns det gott om och hade blivit mycket mer intressant än vad som måste vara hot om våld eller ren och skär hjärntvätt.
Är det någonting som Ubisoft dock har lyckats med i spelet så är det att bygga upp hyfsad faksimili av Montana. Hope County är inte lika stort som tidigare Far Cry spel – eller ens i närheten av lika stort som kartan i Wildlands – men det ursäktas lätt då man inser att betydligt mer jobb har lagts ner på att göra det mesta i den intressant. Det finns ytterst få tomma delar av kartan och det är lätt att se hur det hela skulle kunna vara ett fungerande samhälle. Av de tre delar av Countyt du besöker så har alla sin egna unika stil vilket gör spelet omväxlande även om de tre separata delarna gärna hade fått vara lite mer sammankopplade och låtit karaktärerna man lärt sig gilla besöka de andra delarna också.

Världen är dock vacker och mycket bra detaljerad på vad jag via mina kunskaper jag fått via populärkultur tycker verkar realistisk; det är aningen svårt för mig att jämföra med de djupaste delarna av Montana men husen, träden, landskapen och allt gör det hela till en fantastisk lekplats. Som varje bra lekplats är den också beströdd med olika leksaker. De klassiska tornen har försvunnits och ersatts med prepper stashes, sidouppdrag och annat skoj som får dig att antingen lösa olika puzzel eller springa ärenden som kan vara alltifrån att rädda fångar från kulten eller lösa puzzel.

I klassisk Far Cry anda så är det inte en ofarlig plats. Innan du säkrat en region patrullerar kulten vägarna, kontrollerar olika viktiga punkter som kan tas ifrån dem och kan rentav skicka flygplan eller helikoptrar efter dig – de sista är mycket roliga att kontra med ditt eget eldunderstöd. Som om inte detta vore nog så finns det även vildsvin, björnar, pumor, vargar, kalkoner och järvar att hantera – alla dessa är mycket sugna på att äta dig eller kulten till lunch. Med lite planering kan du använda dem som ditt eget vapen genom att kasta köttstycken på den plats du vill rensa från fienden.
Om du föredrar att göra det jobbet själv finns det en lång rad vapen att använda – AR-15s som finns i varje gathörn till lite ovanligare vapen som kulsprutepistoler eller raketgevär. Samtliga vapen kan utrustas med sikten eller ljuddämpare, allt beroende på spelstil. Med några få undantag känns de här vapnen mycket tillfredsställande att använda men jag hade gärna sett lite mer möjligheter till att modifiera vapnen; framför allt AR-15 så att inte alla springer omkring med exakt samma dyra modell.

Vapnen kommer dock med sina egna nackdelar. Det är inte världens lättaste sak att samla ihop pengar till att köpa dem och eftersom de klassiska tornen är borta finns det inte längre ett bra sätt att få vapnen kostnadsfritt. Detta innebär att du måste balansera din ekonomi för att få vapnet du verkligen vill ha – eller göra en respektabel andel sidouppdrag. Detta hade varit mindre frustrerande om du inte behövde köpa ammunition till dina lite mer ovanliga vapen var och varannan minut. Det tar ifrån hela over-the-top konceptet som Far Cry är känt för och skapar en irriterande grind. Att man dessutom kan köpa vapen via mikrotransaktioner gör att man får bilden att det blivit lite mer irriterande än nödvändigt för att locka folk att spendera pengar på Silver Bars istället.

Det finns dock en hel del att tala för att enbart spela med de vapen du hittar eller tar ifrån fiender men bristen på variation hos fienden gör att det i sådana fall blir väldigt ensidigt och knepigt att spela tyst. Det är dock en fantastisk utmaning som kommer sätta dina kunskaper på att smyga, använda pilbåge och vapen med enbart grundläggande sikten på prov och absolut något jag tror kan vara extra kul i Co-Op.
Slutligen så måste vi tala lite om Far Cry Arcade som jag anser är en rent ut sagt utmärkt idé. Här får spelare och kreatörer möjlighet att själva skapa egna banor och uppdrag som kan laddas upp och avnjutas av andra. Ett röstningssystem garanterar sedan att de bästa kartorna framhävs för allmänheten. Tiden får avgöra hur bra det blir i slutändan men idén är helt klart berömvärd och något jag gärna hade sett i Ubisofts andra spel.

Det är också här man hittar spelets PvP läge men jag ska erkänna att jag inte tyckte lika bra om det om man jämför med Ghost War eller Rainbow Six Siege. Det är klassisk Team Deathmatch och det är okey – men det är inte speciellt. Förhoppningsvis kan communityt fixa något bättre på den punkten också – de har nu det perfekta redskapet.

Allt ovanstående till trots så är det här spelet fortfarande Far Cry. Om du gillar serien har du antagligen redan köpt femman och kommer vara mycket nöjd med det valet. Om du bara vill panga lite avslappnat och over-the-top är Far Cry 5 också ett rätt bra spel. Min främsta kritik mot spelet förutom att man inte tar karaktärerna till vara är att det är ett spel som pga ständiga avbrytningar av storyn inte alltid kan spelas i den takt man själv vill. Kan du komma över den saken – eller struntar helt i storyn – är Far Cry 5 ett av de bästa spelen i serien. Om du istället nöjer dig med ett kompetent actionspel i en något annorlunda miljö är det här spelet också ett tillräckligt säkert kort. Om du inte spelat något spel i serien och är ute efter något djupare rekommenderar jag Far Cry 3 istället.