Watch Dogs 2

(Recensionsexemplaret tillhandahölls av spelets dåvarande Community Manager vid release, dock utan krav på recension eller annan motprestation.)

Det är svårt att säga orden ”Watch Dogs” utan att gamingvärlden kollektiv får en flashback till ren och skär besvikelse. Det är det viset många ser orginalspelet som släpptes 2014 och som utlovade inte bara en imponerande grafik utan också möjligheten att hacka sig in i allt. Spelet utspelade sig i ett dystopiskt Chicago där massövervakningen tagits till nya höjder och en ensam man försökte få hämnd. Vad som på pappret och i förhandsvisningar lät bra visade sig snart inte hålla – grafiken var inte ens i närheten av det man visat i trailers och både storyn och huvudpersonen kritiserades för att vara tråkig och kliché.

Som tur är så avskräckte inte detta Ubisoft från att fortsätta på ett spår som var en bra idé och 2016 annonserades Watch Dogs 2. Lanseringen var inte helt oproblematisk; mottagandet på E3 samma år var inte alls i samma nivå som det ursprungliga spelet och det fanns en genuin oro att Ubisoft skulle göra samma misstag igen. I November 2016 så släpptes spelet med förvånansvärt lite fanfar och allmänheten – där jag fanns inkluderad – fick för första gången utforska San Francisco med DeadSec.

Det är nästan svårt att kalla Watch Dogs 2 för en uppföljare för det kändes som att man tog allting det första spelet gjorde och gjorde det raka motsatta. Istället för dyster betong så förflyttades spelets handling till det soliga Kalifornien, den deprimerande huvudpersonen ersattes av Marcus Holloway och temat gick från gruvlig hämnd till unga hippa hackers som visar på systemets brister genom att hacka dem så offentligt som möjligt och sedan skapa informativa videos om vad de hittat.

Okey, jag vet att ”unga hippa hackers” får åtminstone hälften av er att backa iväg med höjda händer i rädsla för ännu en omgång av vuxenvärldens försök att imitera tonårsrevoltens fröjder. Det går inte att ignorera att man den här gången gjort ett allvarligt försök att skapa intressanta karaktärer vilket gäller både vänner och fiender i spelet. Spelets huvudkaraktär verkar ta det mesta som händer som en lek; övertygad om sin egen odödlighet på det sätt unga människor kan vara och väl skolad i nördkultur.

Spelet utspelar sig i en klassisk Ubisoftvärld och med det menar jag att större delen av San Francisco finns att utforska och använda som din lekplats. Ubisoft har gjort ett strålande jobb med att få staden att kännas levande och det kommer hända saker även utan din påverkan. Innevånarnas medverkan stannar inte där utan de har inga problem att photobomba dina selfies eller häckla dig om du går hem i dina boxers. Mer besvärligt så är de också relativt snabba på att ringa polisen om de ser något brott begås.

Vill man inte ägna sig åt historien så finns det en lång rad med sidouppdrag att göra – alltifrån att ägna sig åt hacktivism där man kan ta över bankautomater, sätta dit en Swatter eller för den delen köra spelvärldens motsvarighet till en Uber vilket är betydligt roligare än det låter tack vare de varierade interaktionerna med passagerarna. Det finns också en lång rad multiplayeruppdrag man kan utföra tillsammans eller mot andra spelare.

Ägnar man sig åt historien så har man en rätt intressant upplevelse framför sig som inte bara är innehållsrikt utan också förmedlar en rätt bra historia. Deadsec spenderar mycket tid på att sabotera övervakningssamhället på olika sätt – i början med relativt harmlös aktivism för att till slut hantera allvarliga situationer som valfusk och människohandel. Historien berättas genom olika delar där varje del består av tre till fem uppdrag och ofta avslutas en del innan den börjar kännas inmatad eller för tjatig.

I berättelsen möter vi Wrench som ständigt bär en LED mask och snabbt blir en av Marcus bästa vänner, den konstnärliga Sitara som vägrar ta skit av någon, Josh som är en av de bästa skildringarna av en autistisk person i något medium hittills samt Horatio som skämtar bistert om den rasism han utsätts för hos sin arbetsgivare. Det finns en riktigt bra kemi mellan karaktärerna och det är svårt att inte gilla dem. De bryr sig om varandra, de har inga problem att slappna av, de kan bli arga, ledsna, glada och det är lätt att se dem som individer snarare än föremål som för storyn framåt.

Deadsecs motståndare är minst lika minnesvärda. Dusan Nemec är helt klart en av de mest irriterande skurkarna i ett spel hittills och det är bara delvis på grund av hans uppenbara bakgrund som rik hipster. Lenora Kastner (”Lenni”) som tillhör en rivaliserande grupp skapar minst lika stor vilja att helt helt slå dem i huvudet. Mycket av detta kommer från att antagonisternas framgångar inte bara är ett klart hinder, de är helt inom ramen för deras kapacitet att uppnå och därför känns trovärdiga.

Det är således ett imponerande galleri karaktärer du kommer stöta på under spelet och det bidrar till att göra berättelsen intressant. Även om Ubisoft ofta försöker säga att deras spel inte försöker göra politiska poänger så har dem i Watch Dogs gjort det uppenbart att det är precis vad de gör. Som gammal Piratpartist kan jag uppskatta att man inte bara tagit hänsyn till vad personlig information kan användas till utan också hur allmänheten är villig att använda den som betalning för att göra livet enklare.

Det sagt så nöjer sig inte Ubisoft med att bara ta poänger på teknologi. Precis som varje spel som utspelar sig under nutid så har man skrivit in en rad höga och låga sparkar mot en lång rad aktörer där Donald Trump, Martin Shkreli, Ubisoft själva och allmänheten får mer eller mindre välförtjänta kängor. Somliga av dessa fungerar, somliga av dem gör det inte men satiren känns aldrig lika uppenbar som i Grand Theft Auto.

Vad som gör spelet näst intill unikt är att du till din hjälp har en avancerad telefon som du kan uppgradera genom spelet för att hacka dig in i nätverk, ange personer till polisen, ändra trafiklysen, styra fordon eller stjäla pengar från konton. Detta skapar en unik möjlighet att påverka världen omkring dig; alltifrån att peka ut vakter som är i vägen som misstänkta terrorister eller tvinga en polisbil att svänga raskt vänster under en biljakt med katastrofala följder. Att lära sig att använda den här telefonen rätt är inte bara viktigt utan nödvändigt för att klara vissa delar av spelet men att tajma handlingarna till att få det resultat du vill ha är mycket tillfredsställande.

Det är också här vi stöter på ett av spelets problem när det kommer till hur de framställer karaktären och hans roll i berättelsen. Marcus är en lättsam, charmig och känslosam kille som man i princip kan tvinga att bli precis den samhällsfara som han målas ut som. Det är svårt att känna sympati med att han blivit ”felaktigt utpekad” när han beroende på spelarens handlingar kan försätta oskyldiga i samma situation eller för den delen skjuta ner en rad säkerhetsvakter för att få tillträde till ett specifikt kontor. Beroende på spelstil kan du bli USAs värsta inhemska terrorist och ingenstans reflekteras detta i hur andra bemöter dig.

Det känns konstigt att ett mer våldsamt sätt att spela igenom spelet på ens är möjligt, framför allt då det känns som att resten av DeadSec skulle ha ett problem med att deras ledande agent dödar tiotals personer vid varje operation. Spelet hade på den punkten vunnit många poäng genom att begränsa spelarens förmåga att använda dödligt våld; framför allt då det i mellansekvenser blir väldigt konstigt att Marcus helt enkelt inte bara skjuter ner motståndaren eller åtminstone hotar dem med detta för att få det han vill.

Det är inte spelets enda problem dessvärre. Framför allt så krävs det en medelmåttig dator för att det ska flyta på korrekt trots att det vid det här laget är två år gammalt. Så länge man har NVIDIA 1050 eller bättre borde man dock inte stöta på alltför mycket bekymmer så länge spelet finns på en SSD. Spelet är visserligen mer optimerat nu men det kan fortfarande vara ett problem att få högre framerates även på bra datorer.

Det andra problemet är de nästan påtvingade multiplayerdelarna. Spelet skapar ofta förvirring om vilka uppdrag som är multiplayer och vilka som kan spelas ensam och om man som jag helst inte blandar in folk i upplevelsen så kan det bli störande att klicka på ett uppdrag och inse att man nu tävlar mot en annan människa. Jag tyckte det här var så störande att jag skrev in ett kommando som spärrar spelets möjligheter att använda multiplayer öht och sedan dess har jag faktiskt sluppit den delen.

Problemen till trots så är det som gör Watch Dogs 2 så intressant är att det  – till skillnad från Fallout 76 – faktiskt fungerar och jag skulle inte tveka en sekund att utnämna det till ett av 2016 års bästa spel. Nu för tiden med reor och rabatter går det dessutom att få tag på till ett högst vettigt pris så om du letar efter ett nytt open-world spel med lite annorlunda gameplay så är Watch Dogs 2 ett rekommenderat val. De brister spelet har är lätta att förbise och det kommer ge dig många timmars underhållning och ibland även lite eftertanke.