1996; när jag var åtta år så åkte jag på en Roadtrip i klassisk stil. Det var ”Trans Europe Amazon”, en Volvo Amazon handmålad i knallrött som skulle ta mig själv, min syster, min mor och hennes pojkvän till Kroatien via Österrike. Det var en händelserik resa som involverade ett ofrivilligt stopp i Landskrona för att se om några helglediga bilmekaniker hade tid att fixa den kardanaxel min far skulle ha ordnat innan avresa, ett besök hos bistra slovakiska gränsvakter som absolut inte ville släppa in oss i landet samt ett evigt spelande av ett det bristfälliga urvalet av musik vi hade med oss; ett kassettband med Kraftwerk vars låt Trans Europe Express gav bilen dess nya namn.
Efter en veckas sol och bad var det dock dags för oss att lämna ön Murter utanför Split och resa norrut för att återigen spendera en vecka i Offenhausen, Österrike. På vägen hem så tutades det en hel del och det var för att min mor körde bilen; något som Kroaterna verkade finna underhållande – framför allt eftersom en av deras egna landsmän satt bredvid. Skillnaden vid ett mycket specifikt tillfälle var att tutandet aldrig slutade trots att vi saktade ner och försökte möjliggöra en omkörning. Anledningen till det glada och vilda tutandet fick sin förklaring när en rad med vita fordon med UN skrivet körde förbi oss med svenska flaggor. För dessa soldater måste det varit smått otroligt att se en svenskregistrerad Volvo Amazon på de vägarna.
Den här hemlängtan som ibland kan få smått komiska former är ett återkommande tema i Magnus Ernströms bok ”Ett halvt år, ett helt liv” som handlar om författarens egna erfarenheter i det av inbördeskrig som nog alla som levde på nittiotalet kommer ihåg från nyhetssändningar och löpsedlar; nämligen det i forna Jugoslavien. Det var där Johanne Hildebrant förtjänade sina sporrar som en av Sveriges främsta krigskorrespondenter och det var där BA01 för lång tid skulle bli ihågkomna av världen. Inget av detta visste jag då; jag var för ung och kriget som koncept annat än på film på tok för abstrakt.
Det korta svaret på frågan är ”Ja” men eftersom det här är min blogg och det här en recension så kommer här det långa svaret. Det hela är en högst personlig historia; vi läser en historia om en soldat som inte riktigt vet vad han gett sig in på innan han anländer på en plats där vanlig logik och medmänsklighet verkar vara helt satt ur spel och den starke styr. Det hela inleds med en smått sarkastisk beskrivning om hur byråkratin blir den mest kraftfulla granaten i det ständiga spelet mellan de olika aktörerna och hur FNs yrkessoldater mer eller mindre nöjer sig med att offentligt förfasa sig samtidigt som de stannar innanför murarna på sina respektive förläggningar. Vi får således följa Magnus som tjugoåring när han och resten av BA01 blir Deputy åt Sheriffen i Vares och de konsekvenser som det agerandet får när de försöker rädda civila undan de stridande grupperna.
Berättandet tar ibland uttrycket av en vän som sitter och berättar historier för dig vilket enbart förstärker bokens känsla även om jag tror det också är orsaken till de ibland lite väl avhuggna kapitlen som kan sluta väldigt plötsligt. Ibland växlar han dessutom plats utan förvarning men när man väl varit med om det en gång eller två så vänjer man sig enkelt. Trots noteringar om personer som bytt namn och källhänvisningar i form av noter så känns upplevelsen ibland nästan skönlitterär trots bokens uppenbara biografiska form. Just de personliga reflektionerna över vad som hänt och vad som händer rent känslomässigt är bokens starkare delar då det blir en stark påminnelse om att boken inte är en glorifierande actionroman vilket vissa delar kan ge intryck av.
Det finns heller inte något att anmärka på det rent litterära vilket jag efter att ha tjatat på Jallai i fyra recensioner är mycket tacksam över och när vi ändå är inne på saken så uppskattar jag att Ernström heller inte upprepar sig mer än han måste; har man gått igenom något i boken förväntar han sig uppenbarligen att man kommer ihåg det.
I det stora hela är det en intressant historia som berättas; om kamratskap, om hemlängtan, om rädslan och den ungdomliga äventyrsandan samt den innerliga önskan att veta om man duger när det gäller. Boken går från att vara bisarr till rolig till rent ut sagt hjärtskärande och ibland behöver du inte ens byta sida för att hitta alla tre sakerna representerade.Slutligen kan jag erbjuda ett enkelt test om du ska köpa den här boken eller ej. Läs Ernströms inlägg om när de gick in Stupni-Do. Uppskattar du det inlägget och vill veta mer ska du absolut köpa boken; du kommer inte bli besviken då bok och inlägg matchar varandra väl i stil och språk. Om du istället vill ha en översikt på befälsnivå föreslår jag Ulf Henriccsons bok ”När Balkan Brann” som jag dessvärre inte recenserat men som jag ändå varmt rekommenderar. De båda böckerna kompletterar varandra fint och ger en bra överblick över insatsen på flera nivåer. Gällande ”Ett halvt år, ett helt liv” så tvekar jag dock inte ett ögonblick att utnämna den till en av de bästa svenska böckerna när det kommer till att förstå vad soldater på mission går igenom; helt i klass med Hildebrants ”Krigare”.