Watch Dogs: Legion

När jag var yngre var jag väldigt aktiv i Piratpartiet. Delvis på grund av fildelningsfrågan men mest på grund av att jag ogillade att politiker så öppet och tveklöst diskuterade övervakningsfrågor och insåg att ingen brydde sig; allra minst de själva som aldrig förstod vilka makter de var villiga att släppa lösa. Den åsikten har egentligen bara förstärkts med en stark cynism om att den parlamentariska demokratin inte inser vad den gör och att båda sidor tror att de ska få ett vapen mot extremister inom deras politiska opposition men inte inser att det lätt kan användas mot dem själva.

Av det här skälet har jag alltid gillat premissen i spelserien Watch Dogs. Förutom att tydligt visa på faran med ett övervakningssamhälle så är det mycket tillfredställande att ta isär det. I alla fall i Watch Dogs 2; det första spelet i serien har sina fans men jag är inte ett av dem. Adrian Pierce är en av de tråkigaste huvudpersonerna någonsin och hela kontroversien kring grafik inför spelets släpp gjorde också att mycket av hypen försvann. Däremot älskar jag Watch Dogs 2; alltifrån dynamiken bland de hipstra hackarna i DeadSec San Fransisco till temat om att övervakningssamhället är något som säljs till oss dyrt med löften om ett enklare liv och mer status bland ens gelikar.
Watch Dogs: Legion utspelar sig i London någon gång i framtiden där saker gått rent ut sagt åt helvete. Världens sjätte mest övervakade stad verkar ha haft ambitioner att röra sig uppåt på listan och installerat CTOS; ett operativsystem som inte bara tar hand om samhällsfunktioner utan även profilerar misstänkta och underlättar brottsbekämpning. Där CTOS finns existerar givetvis även DeadSec, hackergruppen som förklarat öppet krig mot systemet för att avskaffa övervakningssamhället.

Watch Dogs Legion har till skillnad från de tidigare spelen inte en klart definierad huvudperson utan spelets bärande punkt är att man kan rekrytera vem som helst som man ser på gatan. Överlag verkar systemet fungera väl och tar dessutom handlingar i åtanke; en person som blivit befriad från häktet av DeadSec kommer vara tacksam och lättare att rekrytera samtidigt som en säkerhetsvakt som fick en skiftnyckel i huvudet som tack för att han offentligt misshandlade en person på gatan kan vara lite mer ovänligt inställd och kräva betydligt mer övertalning innan de kan tänka sig att gå med i organisationen.

Varje operatör har dessutom säregna förmågor och är bra på olika saker; somliga duger bara till att springa småärenden eller vara kanonmat – andra är bra på väpnad strid, hacka sig in på platser eller har uniformer till sitt förfogande så de kan ta sig in på bevakade platser. Att bygga sitt lag påminner på det viset lite om Pokemon i att man bör skicka rätt person till rätt plats. Vill man dessutom göra det extra svårt för sig själv så går det dessutom att ställa in att dödade operatörer förblir döda vilket ökar spänningsgraden när en duktig operatör råkar illa ut. Även utan det läget så lönar det sig att vara försiktig; dina operatörer kan skadas eller arresteras vilket gör dem otillgängliga under längre stunder och tvinga dig att använda mindre lämpade individer för viktiga uppdrag.
Problemet med systemet är att all sorters dynamik mellan lagmedlemmarna försvinner helt och hållet. De interagerar mycket sällan med varandra och när de gör det är med likartade repliker. Dialogerna drabbas hårt av detta och låter ofta som två olika personer pratar utan att de  hör vad den andra säger; ett resultat av att nästan allt som sägs låter valt ur en ljudbank av standardfraser. Det finns ingen vänskap eller fiendskap mellan de personerna som rekryteras och alla tycker att riskera livet för DeadSec är tillräcklig betalning för den gentjänst bokstavligen alla vill att du ska springa åt dem. Förstå mig rätt; det hela fungerar spelmässigt mycket bra men som en del av storyn lämnar den en del att önska.

På tal om storyn så skulle jag säga att den fungerar väl. Då det inte finns en dedikerad huvudperson förutom den ständigt skämtande AI-Assistenten så saknar den dessvärre personlig koppling och det finns egentligen ingenting att identifiera eller fästa sig vid. Det förblir helt enkelt en historia om en stads uppror mot hoten som den ställs inför. Det första är Albion; ett paramilitärt bolag som verkar styra allt till den grad att de skickat hem parlamentet och kan sätta upp sin reklam på Big Ben och Buckingham Palace. Även om de verkar tolerera protester så brukar man ofta se dem missbruka sin makt på det ena eller andra sättet.

Det andra hotet är Clan Kelly; en kriminell organisation som sysslar med alla sorters hemskheter utan att åka fast. Mänsklig slavhandel, utpressning och motsvarande brukar vara det som de helst ägnar sig åt och är saker man får sätta käppar i hjulen för. Slutligen finns det ett hot i form av en mystisk hackergrupp vid namn Zero Day som verkar synnerligen intresserade av att helt enkelt rasera allt för att bygga upp det hela på nytt. Dessvärre är de också mycket sugna att skylla allt de gör på DeadSec vilket ställer till med en del problem för din organisation.

Återigen så känns inget av hoten personliga på det sätt som de kunde göra i Watch Dogs 2. Visst, att se Albion misshandla någon är hemskt och att rädda personen och rekrytera dem är mycket tillfredsställande men vi ser aldrig missnöje, ilska eller andra känslor uttryckas tydligt över vad som görs. Vi hör inte ens de av ens operatörer som arbetar för Albion försöka bortförklara något av det.
Spelet känns inte som det imponerar överdrivet mycket rent grafiskt. Det ser bra ut på min dator men det känns ändå som en hel del Watch Dogs 2 över det hela. Detta är dock inte nödvändigtvis något negativt; spelet flyter förvånansvärt bra på datorn så jag har inte behövt ställa ner några grafikinställningar; snarare tvärtom. Ibland känner jag att spelet lider av en brist på skärpa men jag tror att det är jag som snarare behöver djupdyka lite mer i spelets inställningar för att korrigera det mer än något annat.

Ljudet är också riktigt bra. Precis som i många andra av Ubisofts spel så känns det som man faktiskt befinner sig i en befolkad värld där det finns konversationer, interaktioner och andra fordon att ta hänsyn till. Jag som gillar att ha undertexter på tycker att dessa ibland kan bli lite väl aggressiva och visar upp allt som sägs runtomkring en oavsett om man hör det eller ej men det är egentligen bara gnäll vid det här laget och inte något att fästa större vikt vid.
Will McAvoy i ”The Newsroom” säger att ”en nyhet enbart får kontext genom mänsklighet” och detsamma gäller i min mening en bra historia i spel, böcker eller film. Å ena sidan vill jag gratulera Ubisoft för att de infört en mekanism som många visade tveksamhet på ett mycket bra sätt, den andra delen av mig suckar över att historien drabbas så hårt av det. Jag tror det hade fungerat bättre om man hade begränsat antalet rekryteringsbara operatörer och istället ge dem lite dynamik sinsemellan.

Det sagt så är resten av spelupplevelsen helt okey. Det är inte Watch Dogs 2 men det försöker inte vara det utan verkar snarare vilja återvända till seriens lite mörkare rötter. Det är inte något fel med det och Permadeath kan verkligen hamra in budskapet att det du gör faktiskt är farligt. Det sagt, jag som gillar interaktion mellan karaktärer hade nog gärna sett lite mer dynamik inom gruppen men bristen på det har hittills inte fått mig att sluta spela.

Spelet är testat på en stationär dator med följande prestanda:
Processor: AMD Ryzen 5 3600 6 Kärnor
Grafikkort: MSI NVIDIA Geforce 2070 Super
RAM: 32GB @ 3200 MHz
Upplösning: 1920×1080@144Hz (27 tum)
Hårddisk: Intel 660p SSD 1TB / Seagate Barracuda 4TB